Mitt i födelsedagar, varsel på jobbet, för lite sömn, skitig hamsterbur och ett tömt vardagsrum så finns träningspeppen där. Ligger och pyr som en liten glöd i bröstet någonstans. Intressant är det men mest är jag imponerad av mitt eget driv. Jag behöver inte piska mig själv, eller slänga i mig magiska energikapslar eller hinka kaffe för att hitta lusten.

Den finns bara där. Som det mest självklara i världen.

Har fortsatt att träna sedan i fredags, varje dag, självklart olika träningsformer och olika intensitet men det är fortfarande någon typ av aktivitet. Jag bara behöver det. Det bara är så, inget forcerat, bara nödvändigt.



♥