Jag har vuxit upp med uppfattningen att lycka är ett grundtillstånd i ens liv. Att man i grund och botten är lycklig, mår bra, är älskad, är trygg osv. Även om nånting händer som man blir ledsen av, så är man i grund och botten lycklig, för att man har det ju egentligen bra, trots den här motvinden.

Det de andra hävdade var, för att känna lycka måste man uppskatta lycka ungefär. Att när någonting händer som gör en glad - medvind - så blir man lycklig över det. Att ha lycka som ett grundtillstånd innebär att man inte uppskattar när någonting bra händer en och tar känslan för givet anser dem. Att riktig lycka inträffar av något som får en känna det här jag beskrev; att må bra, vara älskade, trygga osv i form av kanske ett nytt förhållande, en ny vänskap, en resa, boende eller något annat.

Alla definerar vi olika. Nu ska jag surpla vidare på kaffet..