På Bloggawards åker de i sponsrade limousiner, går på en "röd(a) matta(n)" och kamerablixtarna haglar över dem och de posar så att leendet hakar upp sig och fastnar i några minuter. De får komma upp på scen och ta emot priser i diverse kategorier och blir intervjuade av olika tidningar. De tror alla att de har blivit en svensk kändis, men förstår inte att de för alltid kommer att vara kända som "bloggerskan" och om något år kommer de vara med i nästa kändisdokusåpa och hångla upp någon b-kändis och bli gravid med en annan. De ler åt publiken och när man får en snabb blick på publiken så består 98% av typ 17-åriga dreglande tjejer som antecknar vad bloggerskorna har på sig och hur lite de åt till middag, vilket får en att undra om inte alla bloggerskor bara dragit med sig lillasystrarnas kompisgäng..

Nej jag är inte avundsjuk. Jag vill inte betala läppförstoring för 2500:- för mina sponsorpengar och jag vill inte vara ute å springa i randomaffärer och shoppa loss för att jag "borde" som bloggare och jag vill inte bli en sellout för alla dessa företag och märken som vill greppa tag i en och marknadsföra sig på sin blogg. Snark. Men många av bloggerskorna har precis slutat gymnasiet och vill "leva livet" och då bloggar de om smink och kläder och skit och får pengar för det in return från de stora företagen. Intressant, tycker ni inte? Att det här blir deras verklighet och deras jobb. Den nya generationens arbetsmarknad kan finnas i ens eget huvud, som flyter ut i fingrarna och ner på tangentbordet.