Hennes rum var beige, kvavt och kalt. Utanför satt en grupp äldre och såg på tv i rullatorer och dammiga soffor och blängde på pappa och mig där vi kom, släpandes på en tv.

Pappa och jag försökte ställa in kanalerna på tv:n vi tog med oss till henne. Farmor satt och pekade åt pappa hur han skulle göra medan han bökade fram och tillbaka på den ett ton tunga sängen med låsta hjul på för att nå kontakterna. Hon gnällde på maten hon ätit idag, pulvermos med en torr köttbit och stoppa i sig en banan och torkade aprikoser ist. Farmor berättade att hon ringt på vårdarna på natten eftersom hon inte kommer upp ur sängen själv. Efter 20 min, ingen vårdare i sikte, rullade hon över räcket på sängen och kröp på golvet mot rullatorn. Hon vågade inte kämpa sig upp på rullatorn för att hon var rädd att hon skulle göra sig illa, så hon kröp vidare på golvet till dörren och ropade och slog i dörren. Först då kom en vårdare, som jobbade ensam under natten. En annan gång kom ingen och gav henne sin medicin varpå hon ringde på sköterskorna och ingen kom förrens någon halvtimme efter och gav henne snabbt medicin och kilade senare iväg. 

Inga aktiviteter. Alla har varsitt rum och ett fönster att betrakta regnet igenom. Samlar på sig ensamhet och letar fel på tillvaron. Vad leder sånt till? Hoppas pionen slår ut snart så farmor får fin färg i sin beiga lägenhet.

Gunatt.