Det är jag det. Min första midsommar i heela mitt liv som inte spenderar på Hedåker med familjen Eliasson/Brunström. Känns sjukt konstigt och saknar det redan nu. Saknar känslan kvällen innan att packa ner myskläder å bikinin för det första årliga badet i insjön som bara blir av vartannat år för att man e för badkrukig. Känner mig som ett litet barn som blir lämnad på julafton. Som jag sa till Robert - krisar det får jag väl åka ut till päronen i Väsby och käka sill & potatis och hinna med sista 533:an till stationen på kvällen. Hade ett givande samtal med Robert. De är alltid givande på något sätt. Kanske för att han alltid säger någonting uppskattande och peppande till mig. Kanske för att han ser saker på samma sätt som mig. Kanske för att han är ganska bra bara helt enkelt.